Känner nu att det blir en jobbig dag i morgon,när vi samlas för att ta ett sista farväl av Birgitta.Men vi alla nära och kära delar ju sorgen,så vi kan även dela vårt behov av tröst.. Jag kommer att finna tröst i den dikt som vi fann i hennes konfirmationspsalmbok.
Att mötas och skiljas gör ont.Mitt hjärta gråter.
Jag måste hela tiden tänka : vi träffas snart åter.
Men jag saknar din närhet,din hand och din blick.
När jag blundar kan jag känna den sista kram jag fick.
En vilsen tanke kommer.Den tränger sig på.
Vem vilar just nu dina bruna ögon på?
Men plötsligt det kommer en tröstande vind.
Med en tanke från dig,och den smeker min kind.
Så möts vi därute i drömmarnas land.
Och vandrar i vår skog tillsammans han i hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar