Tack alla Bloggvänner,för era tröstande ord och tankar.
Nedanstående dikt fann vi i min hustrus konfirmations psalmbok.
Att mötas och skiljas gör ont.Mitt hjärta gråter.
Jag måste hela tiden tänka : vi träffas snart åter.
Men jag saknar din närhet,din hand och din blick.
När jag blundar kan jag känna den sista kram jag fick.
En vilsen tanke kommer.Den tränger sig på.
Vem vilar just nu dina bruna ögon på?
Men plötsligt det kommer en tröstande vind.
Med en tanke från dig,och den smeker min kind.
Så möts vi därute i drömmarnas land.
Och vandrar i vår skog tillsammans han i hand.
Diktaren är för mig okänd.
Dikten vilar nu djupt i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar